Med hjärtat i halsgropen styrde vi förrförra helgen in på banan med noll förväntningar på resultat och full fokus på att ha kul, och kul hade vi!! Alltså när vi väl hoppar så undrar jag varför jag överhuvudtaget har börjat bli så nojig, jag älskar ju detta! Det har bara blivit en ond cirkel med Eddie, är det för att vi aldrig riktigt fått komma igång med hoppningen som jag börjat intala mig en massa skit? Ja vem fan vet... Vi har ju knappt hoppat tillsammans så vad är det är jag är rädd för? Jag har ALDRIG någonsin tidigare kännt mig osäker när jag hoppat, och det är inte bara en fas jag är i nu för med Théa styr jag på vad som helst utan att tveka, men det är något som har satt griller i huvudet när det gäller Eddie..

 

Egentligen helt utan anledning, för när vi väl gör det så känner jag ingenting annat än lycka och motivation, det är innan vi väl tagit oss över första hindret som det knyter sig i magen.. Herregud vi måste komma över dethär! Eller JAG måste, som ni kan se på bilderna nedan så är Eddie lyckligast på planeten när han får hoppa ;) Så han är nog inte så svårövertalad!

Banan var iallafall 90cm hög (som vi inte hoppat sedan april 2014..) och vi tog oss runt felfritt! Heja oss :D

 

Filmen är tyvärr ovisbar då mamma skakade värre än ett asplöv med parkinssons i en höststorm... Överst på inköpslistan står det ENBENSTATIV med stora bokstäver så det kan börja publiceras filmer igen!