Sitter parkerad hemma i min egen säng, i mitt eget hus och tillbaka i Sverige... Det gör så jävla ont att åka ifrån den personen man älskar allra mest, att åka därifrån och veta att man inte får träffa honom på ett par veckor, att efter att ha andats varandra behöva stå på egna ben många många mil ifrån varandra och utan att ha dendär varma, trygga famnen att krypa ner i om kvällarna. Jag känner mig så äckligt tom, har ont i magen och är på bristningsgränsen till att börja gråta hela tiden, flera gånger tippar det över och tårarna sprutar hejdlöst medan jag kippar efter luft och vet inte var jag ska bli av, för det gör så ont, det gör så jävla ont att älska någon såhär mycket... Och jag blir så arg, jag blir så jävla arg över att komma hem! "Då var vi över gränsen till Sverige" säger busschauffören i högtalarna, och tankarna om hur mycket jag hatar detta jävla landet bara kokar i huvudet på mig! Jag hatar egentligen inte Sverige överhuvudtaget, men varje gång jag lämnar Norge och Phillip så är det samma visa, jag mår psykiskt dåligt hela resan hem och känner mig helt tom och värdelös och vill inget hellre än att bara stanna där föralltid. Jag vill inte vara här, jag vill tillbaka, jag vill vara där, där hos honom.

 

Första dagarna är alltid tuffast, då är allting som allra värst. Efter ett tag så kommer jag in i rutinerna igen med jobb och ridningen och då brukar det kännas lite bättre igen, men det är alltid en del av mig som vill bort, bara bort härifrån och tillbaka till honom, tillbaka till vackra Norge och tillbaka till min stora kärlek. Men sen kommer verkligheten som en käftsmäll och imorgon är det back to reality på full speed med jobb, ridning och hålla träningar, ska ändå bli skönt att få lite annat att tänka på... Drömmen hade ju varit att flytta, men innan P fått fast pilotjobb och vet var han ska stationera sig är det ju inte aktuellt, så vi får fortsätta på denna banan och sen se vad som händer..