Ursäkta den urusla uppdateringen hörrni, men jag orkar verkligen inte. Jag orkar inte sätta mig upp och logga in på bloggen för att sedan sitta och stirra på en blank sida utan att få fram ett endaste ord, jag orkar inte försöka tvinga fram någonting vettigt att skriva om för jag orkar överhuvudtaget inte anstränga mig. Eftersom att jag fortfarande inte kan få i mig någonting som kan liknas med mat så får jag heller inte i mig några nödvändiga proteiner, fetter eller kolhydrater vilket såklart gör att jag orkar ännu mindre, jag har provat att dricka kost-ersättning som ska hjälpa mig att få i mig dessa nödvändigheter och det hjälper väl för stunden, jag känner mig lite piggare men det täcker överhuvudtaget inte det faktum att jag fortfarande är helt fruktansvärt hungrig.. Penicillinet har iallafall börjat hjälpa och jag har sällan feber nu och halsflussen är i princip borta, nu är det bara dedär helvetes blåsorna som ska försvinna... Är det någon av er läsare som har erfarenhet av Aftös Stomatit (Afte)? Hela min mun, tunga och tandkött består av blåsor som till storleken varierar mellan ett par millimeter och upp till ungefär en centimeter i diameter, och när de spricker (vilket många av dem har gjort) blir det bara stora, köttiga sår.. Kan ni förstå varför jag inte kan äta nu? Allt annat än vatten jag stoppar in i munnen svider något uti helvete och grejer som måste tuggas är totalt uteslutet. Så innan jag ska stoppa i mig kostersättningen eller tex innan jag ska sova, för att få lite lugn och ro då jag inte kan ligga på sidan för att kinden trycks mot kudden eller ens kan röra munnen utan att nästan börja gråta så får jag gurgla en tjock vätska som är ett lokalbedövningsmedel och tar bort all känsel i munnen i en sisådär 15-20 min vilket ger mig tid att då tex. svälja ner dendär sörjan eller att somna.

 

Läget med Eddie gör inte direkt suget att blogga större, jag vet inte riktigt var jag ska bli av. Min älskade häst, min finaste ägodel, jag vet inte vad jag ska ta mig till när min bästa vän inte mår bra. Efter motgång på motgång på motgång (eller kanske ska säga skada, efter skada, efter skada), jag vet ärligt talat inte hur mycket jag orkar kämpa, allting känns så fruktansvärt meningslöst. Självklart kommer jag kämpa ut i det sista för min vackra prins, jag skulle göra vad som helst för honom. Men hela förloppet suger musten ur mig, jag älskar att tävla och jag har köpt en superfin tävlingshäst, men varenda jävla gång vi börjar komma någonstans så är det något som sätter käppar i hjulet, varenda gång vi är redo för att ge oss ut och visa vad vi går för så kan vi addera en skada till listan. för VARENDA JÄVLA GÅNG vi bokar ett tävlingsdatum så händer det något som gör att vi inte kommer till start. Det är inget fel på hästen, det har vi konstaterat efter alla oräkneliga gånger hos veterinären, eller jo fel är det ju såklart, han är ju inte ren, men det beror inte på tunnt skelett eller veka kotor, min häst är bara jävligt klumpig och jag lider tydligen av kronisk otur. En ynka gång har vi fått visa upp oss på tävlingsbanan och efter hela den dagen kunde man konstatera att det är detta han är född till att göra, han älskade varenda minut och det sprudlade av glädje om honom! En ynka gång. En start som vi fått skjuta på under ett års tid pga diverse skador, som äntligen blev av! och sen? inget mer, för sen skulle vi ju självklart drabbas av ett annat bakslag, ännu en skada. Det är så jävla tröstlöst och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Ibland slår tanken mig att skicka ut alla hästgrejer jag äger och har på hästnet och bara lägga ner alltihopa, för det spelar ingen roll hur många andra fina hästar jag får lov att rida och tävla, min häst då? det är ju han som jag vill uppleva allting med, det är han som jag vill rida på och det är han som jag vill tävla med, that's it.